Öppet brev till
Republikens
President, Sauli Niinistö
Jag ville gärna komma
med några konstruktiva synpunkter på vad flyktingarna och invandrarna har
betytt för Kanada, där jag för tillfället är på besök hos ett av mina barn,
invandrare här i landet.
Jag såg och hörde
Kanadas premiärminister, Justin Trudeau i TV - i anledning av The Leaders’
Summit on Refugees i F.N. förra veckan -
berätta om en syrisk
flyktingfamilj som åtta månader efter sin ankomst öppnat en liten -idag
blomstrande- chokladfabrik i Nova Scotia under devisen ”Peace by Chocolate”,
för att tacka Kanada för välkomnandet. Kanada är ”ett kallt land som visar sitt
varma hjärta”, säger familjens talesman Fareq Hadhad - som idag anställer nya
arbetare (!).
”Vi måste integrera
flyktingarna, inte bara ta emot dem”, säger premiärministern. ”Vi måste ställa
frågan vad annat vi kan hjälpa till med, så mycket återstår att göra. Vi har
erfarenheten att olikheter är en rikedom, inte en svaghet. I Kanada vet vi idag
att vi är starka inte trots våra olikheter utan tack vare dem. Vi har tagit
lärdom av de misstag vi begått tidigare i vår historia.”
Kanada har sedan
December i fjol tagit emot bl.a. 31.000 syriska flyktingar.
Det här är ett
solskensexempel. Och det finns många fler inom ramen för det som här kallas
”Refugee Career Jumpstart Projects”.
Hjärtat sjunker i
bröstet på mig när jag tänker på mitt hemland. Det känns så ogint idag och de
flesta nyheter är negativa. Men jag blir glad över den stora marschen i
Helsingfors och kan bara önska att den leder till förändrade attityder, i all
synnerhet hos våra regerande politiker som inte verkar se eller höra eller bry
sig.
Man kan inte avvisa
medmänniskor /ensamkommande barn!!! som flyr undan krig bara för att de ser
annorlunda ut, talar andra språk eller har en annan religion.
De som kommer till
oss borde ju kunna betraktas som en gåva. Jag tänker t.ex. på min fantastiska
vän, Lisbeth Landefort, som flydde Wien år 1938, bara 13 år gammal. Vad allt
har hon inte bidragit med inom teater, radio, opera! Och också fått erkänsla
för det, Pro Finlandia.
Jag tänker också på
min, av mig som barn högt beundrade morbror, Ralf Törngren, som länge (på
-50/60-talen) var Finlands utrikesminister. Han förhöll sig alltid med den
största respekt gentemot sina medmänniskor. ” ’Minister’ betyder ’tjänare’ ”,
förklarade han för mig, ”jag ser mig som folkets tjänare, det är ingenting
märkvärdigt med det”.
Jag önskar att dagens
politiker hade den här attityden.
Jag tror att Ni, herr
President, har den.
Därför skriver jag
till Er, för att vädja om er hjälp, när det gäller
att försvara vår
grundlag, vår plikt att beakta att de mänskliga rättigheterna respekteras, i
all synnerhet inom vår regering och riksdag.
Finland som hör till
de rikaste länderna i världen, måste kunna visa upp ett generösare ansikte.
Med vänliga
hälsningar från Toronto,
den 28 september
2016
Barbro Holmberg
